Jag har förlorat handen, jag har förlorat den korta lyckan. Blicken är borta. Återigen ensamma, jag och tankarna.

Ännu ett kapitel avslutat. Dessa kapitel är för korta. Jag vill ha dom längre, men ändå vet jag innerst inne att det var dags för punkt på sista meningen. Vandrandes på söder kl 5 på morgonen, snö som faller, jag och tankarna. Jag har förlorat handen, jag har förlorat den korta lyckan. Blicken är borta. Återigen ensamma, jag och tankarna.
Varför är det alltid så att när man äntligen nått en topp så kommer en dal? Kan inte toppen bara vara?
Varför kommer alltid dalen? Kan någon förklara det för mig, för jag förstår inte.
Jag tar paus nu. Jag vill bara lägga mig i snön och se flingorna falla. Vill inte se annat.
Varför. Varför. Att tåren faller över kinden och flingor faller går inte att ändra på, inte just nu.
Kommentarer
Postat av: Anonym
kärlek vännen <3
Postat av: Anonym
Det blir bättre, jag lovar<3
Postat av: anna
usch för slut :/ men hoppas allt blir bra snaaart!
Postat av: mira lindberg
Åh, texten är underbar.
Postat av: Bysisters
Sv: Ja det är riktigt mysiggt! <33
Postat av: chris
det låter inget bra alls:/ skickar en kram! <3
Postat av: ann-sofie
hoppas det blir bättre! kram
Trackback