Tidig fredag.
Det är fredag. Klockan är strax efter 6. Det har varit mycket de senaste veckorna.
Gå upp. Gå till jobb. Jobba. Sluta jobbet. Åka till dans. Dansa. Åka hem. Duscha. Äta. Sova.
Så har det varit, på repite, om och om igen.
Ibland är det så det ser ut, det så kallade livet. Ibland är det bara att följa dagarna som går utan att tänka för mycket, men ändå kryper tröttheten på en.
Funderar om en kopp kaffe kan fixa denna tidiga morgon eller om det bara är en naiv tanke.
Ikväll är det show, äntligen ska jag få känna spänningen och kicken av att gå upp på scenen, känna pulsen i musiken, och känna att fötterna och resten av kroppen bara följer med.
Att känna den där känslan är helt underbart, och ikväll är det kvällen jag får känna den.
Efter denna dag blir det lugnare tänker jag. Fast jag vet, att det är såhär livet ser ut, kanske inte i 100km/h men inte långsammare än 70km/h.
Men ikväll, ikväll är det min kväll, ikväll är jag ett med musiken.
Men ikväll, ikväll är det min kväll, ikväll är jag ett med musiken.
Kanske på tredje våningen på Drottninggatan kanske någon annanstans.
(Tryck på play, lyssna&läs)
Ibland är den mjuk, likt en hand som smeker en kind. Ibland är den hård, likt regnet fallande ner på asfalten.
Människor springer in och ut ur affärer för att fly regnet som öser ner över Drottninggatan, folk fäller upp paraplyer och bryr sig inte om människorna runt omkring.
Innanför lite högre upp kan man se hur ljus lyser genom rutorna och hur skuggor av människor sveper fram bakom fönstret. Innanför fönstret i värmen, där flyr inte folk regnet utan sitter och ser ut på träden i Tegnerlunden som sakta börjar gå från grönt till gult, rött och brunt.
En kopp varm choklad och halsduken är på. En kyss, en kram, och ett skratt. Nerför backen, jobb, lunch, skratt, skrik. Springandes hem. Iväg igen. På med halsduken, en kyss.
Trots det hårda så kan man samtidigt innanför fönstrena se det mjuka, det mjuka som finns bland lakan och kuddar i en säng. Kanske på tredje våningen på Drottninggatan kanske någon annanstans. Ibland får de flesta uppleva det hårda i regnet, bland paraplyer och stress, bland människorna på gatan, människorna som inte bryr sig om varandra. Höst.
Que Sera Sera.
(Tryck på play, LYSSNA och läs)
Min farmor som ung, vacker var hon.
En natt för tankar, en tillfälligt vilsen Felicia som funderar på vart hon befinner sig i livet.
Bland dessa nattliga tankar tänker jag på min kära farmor, min underbara farmor som inte finns hos mig längre.
Jag tänker på hennes favoritlåt, på citatet; "Que Sera Sera": "Det som sker, det sker"
Jag ser ut genom fönstret och upp mot himmelen. Jag ler. Hon var bra klok min farmor, det var hon.
Samtdigt som jag ler faller en tår ner för kinden. Jag saknar henne, min fantastiska farmor.
Hur mycket jag än tänker så kan jag inte förutspå en framtid, och inte heller en dåtid, för det som sker det sker, precis som farmor sa.
Det som sker det sker, och hur mycket jag än vill veta vad som sker om veckor eller månader så kommer jag inte få reda på det försen veckorna och månaderna har passerat.
Que sera sera.
Tack farmor för det rådet, tack min ängel.
-Felicia
Jag har.
(Tryck på play, lyssna och läs)
Ibland sitter jag och tänker på tiden som passerar, på alla minnen som finns i mitt huvud, på allt jag gjort, på allt jag hunnit med.
Jag är 20 år och ändå känns det som om tiden som passerat dessa 20 år har erbjudit mycket.
Jag har jobbat i Spanien.
Jag har pussat en varg.
Jag har blivit kär.
Jag har blivit dumpat.
Jag har sett Eiffeltornet.
Jag har fått min första kyss.
Jag har varit i Värmland och Skåne, Östergötland, Gotland, och många landskap till.
Jag har legat på en strand på Menorca.
Jag har druckit sangria på Mallorca.
Jag har gått ur högstadiet.
Jag har avklarat gymnasiet.
Jag har börjat min tid på universitet.
Jag har funnit vänner.
Jag har varit på dop.
Jag har dansat på nattklubbar i Barcelona.
Jag har varit på middag i stadshuset.
Jag har förlorat vänner.
Jag har skrivit sidlånga texter.
Jag har suddat ut sidlånga texter.
Jag har gått ensam hem från en utenatt klockan 5 på morgonen.
Jag har åkt färjan till Finland och dansat ombord som ingen kan föreställa sig.
Jag har ätit wienerbröd i Danmark.
Jag har plockat lingon i skogen.
Jag har i mitt 20 åriga liv dansat för tusentals människor.
Jag har skrattat tills luften har tagit slut.
Jag har gråtit tills tårarna runnit ut.
En lista som inte ens beskriver en procent vad jag har gjort.
Några saker har kanske bara jag gjort, andra saker finns det många fler som har eller kommer göra.
Tänkt vad tiden går. Listan kommer bli lång innan den når sina sista punkter, några sista punkter som jag kanske inte kommer kunna skriva klart själv:
Jag har levt mitt liv.
Jag har dött.
Min sista punkt kanske fyller andra människors liv med ett betydelsefullt minne.
Kanske har mina redan skrivna punkter på en kort lista satt punkter och minnen på en annan människas lista.
Jag har många punkter kvar och många minnen kvar att skapa innan jag kan skriva:
"Jag har levt mitt liv".
-Felicia
Han.
(Tryck på play, lyssna och läs)
Han ler när han ser på mig, trots att jag inte lägger märke till det.
Mitt skratt får honom att skratta och jag inte kan sluta le det där fåniga leendet när han ligger sovandes i min famn.
Hur jag fortfarande ibland känner det där pirret i magen som om det vore vår första träff.
Hur vi lika envist vägrar erkänna när den ena har fel.
Hur jag älskar att ligga i sängen och bara höra hans röst.
Hur jag älskar att dra mina fingrar genom hans hår, och hur han hatar det, men oftast låter mig göra det i alla fall.
Hur allt ibland bara blir helt fel, men hur det än känns, och slutar så håller han sitt paraply över mig i spöregnet och blir själv blöt trots att han för tillfället istället skulle vilja putta ner mig i pölen brevid.
Hur trygg jag känner mig när han håller om mig, som om inget i världen kan förstöra mig, ingenting.
Hur han, om en tår faller ner på kinden torkar bort den och kysser mig på pannan.
Hur jag vet att han är min och att jag är hans.
Hur jag med ett leende skrivit denna text.
Jag älskar dig Mathias.
Dom som skapat minnen som ej glöms.
På min dörr finns bilder.
Bilder med dom som satt avtryck i mitt liv.
Dom som skapat minnen som ej glöms.
Det var vi som kastade de vita mössorna högt i luften- Det var vi. Det var då.
(Tryck på play. Lyssna. Läs)
För två år sedan var det vi som kastade våra vita mössor högt upp i skyn med ett glädjerus i kroppen som inte går att beskriva.
Det var en månad kvar till studenten och livet lekte.
Dagarna flög förbi som dom aldrig gjort förut. Var är vi nu?
I en överlämning til andra som ska ta studenten.
En känsla att förtränga; var det verkligen två år sen vi levde det livet?
Det var det.
Vila i frid min älskade lilla Busan♥
Nu har du gjort din syster sällskap min lilla Busan.
Världens underbaraste kanin som varit som en hund.
Min gamla bebis, du har det bättre nu.
Vila i frid älskade Busan.
♥När.
(Tryck på play, lyssna och läs)
Kramar och kyssar. En försenad tunnelbana och stress. Dans och skratt. Tårar och täcken.
När händelser flyger förbi och blir nämnda med ord, då är det minnen.
När kyssar tränger igenom tårarna och kramarna fås bland täcken.
När en försenad tunnelbana leder till skratt och stressen övergår till en dans.
När det känns som om man är barn igen och inte förstår vad som sker, när man följer med och låter vinden ta en dit den vill.
När en punkt borde vara ett kommatecken och ett kommatecken en punkt
När ett avslut blir en början och när kärlek börjar med bråk.
När en tunnelbana är sen och stress och tårar kommer träffar man någon i en dans som leder till kyssar och kramar bland täcken.
När det som händer sker så undrar man vad allt betyder.
Tack för skratten, men även för tårarna, tack 2013 för ett minnesvärt år!
2013, ett år som sent ska glömmas.
När år 2012 tog slut trodde jag att just det året inte gick att toppa, men jag tror bestämt att 2013 toppade 2012. Det var någonting jag aldrig trodde att jag skulle skriva.
Ett år med skratt, men även tårar, och jag tackar för båda.
En vår utan plugg och jobb, en vår med tomhet och rädsla, besök till vänner i andra städer, vårnätter med klackarna i taket och drinkar i händerna. En kylig vinter som blev en varm vår och sen sommar, en sommar som gav mig känslor jag inte känt förr, en sommar som gav mig en kille, en kille som får mig att le i skrivande stund, en kille som får mig att känna mig som om det inte finns någon bättre tjej.
Sommaren, och 2013 gav mig någon jag älskar mer än andra.
En resa till Menorca, ännu en till Kos och sen avslutades sommaren med en resa till mitt kära Barcelona, och sen dags för universitetet igen, en bra höst på universitet med plugg, fest och tankar.
Jul och 20-års dag, sen nyår. Fantastiska sista dagar på 2013.
Vid 2012's slut kände jag rädsla för att många av problemen på det årt skulle föras över till 2013, och visst hade jag rätt, men ändå så löste de sig, och just nu känner jag att sådan problem som då inte alls finns nu 2014.
Jag är glad, väldigt glad över 2013.
Ett år med toppar och dalar, precis som alla andra år, men 2013 års toppar var bättre än aldrig förr.
2013, ett år som sent ska glömmas.
Jag lyfter på hatten och bugar för 2013, välkommen 2014, du har mycket att leva upp till!
Julmys/stress/hets.
(Tryck på play, lyssna och läs)
Nu är den här, julmyset, julstressen, julhetsen, och på något sätt så gillar jag den.
I fredags efter tentan gick jag och handlade julklappar, och det var jag inte själv om.
Folk som precis slutat jobbet springer in och ut ur affären, och överallt hör man julmusik.
Själv gick jag med 4 stora kassar i vänstra handen och min väska på axeln samt en jul-latte i min högra hand. Det kändes sådär perfekt.
På något sätt gillar jag Stockholm extra mycket nu runt jul, det är någonting magiskt, trots att de flesta bryr sig om sin egen handel och går in i mig, säger ursäkta och går vidare men jag ler tillbaka, jag går runt med mina kassar och ett leende på läpparna.
Nu ska jag slå in julklappar. Ha julmusik på och njuta av glögg och pepparkakor.
Mörkret har lagt sig över husen och gatulamporna har tänts.
(Tryck på play, lyssna och läs)
Ensam går jag från universitet till tunnelbana. Snön försvann lika snabbt som den kom. Folk springer fram och tillbaka.
Någonstans kryper sig en julkänsla fram, men utan snön känns den ändå inte detsamma som tidigare idag. Resan hem går fort, innan jag vet av det själv har mina fötter tagit med sig resten av kroppen av bussen och börjat vandra hemåt.
Mörkret har lagt sig över husen och gatulamporna har tänts. Julkänslorna som försvann på vägen till tunnebanan har ny tagit sig tillbaka, snön ligger nämligen kvar där jag går av bussen och har inte försvunnit som vid universitetet, i fönstren står adventsljusstakar och julstjärnor och för varje steg jag tar bildas spår i snön.
Jag sätter nyckeln i låset och öppnar ytterdörren, innan jag går in vänder jag mig och ser på julstjärnorna i alla hus och ner på mina spår som bildats i snön.
Att vi en dag ska få vara tåget som går som på räls.
(Tryck på play, lyssna och läs)
Man lär känna många människor allt eftersom livet paserar.
Vissa människor flyger snabbt förbi och förblir en i mängden. Vissa lämnar spår. Ibland får det än att le när personen som lämnat spåret kommer upp bland tankarna, andra lämnar spår som får tårarna att rinna.
Att vissa personer kan påbörja ett spår och sen försvinner de, likt snön en varm vårdag smälter de bort från ett nuvarande liv och förblir ett enbart påbörjat spår, ett simpelt minne i det förflutna.
Livet fortsätter, timmar, dagar och år paserar. Nya personer flyger förbi, nya personer skapar spår som kanske inte avslutas utan byggs på till en lång järnväg som efter ännu fler år fortfarande lyckas hålla tåget på räls.
Om spår tar slut och inte blir mer än ett påbörjat spår eller om det fortsätter byggas det vet vi inte i förväg, vad vi vet är att båda behövs.
Att vi en dag ska kunna tänka tillbaka på någon som påbörjade ett spår men som kapades.
Att vi en dag ska få vara tåget som går som på räls.
Ibland.
(Tryck på play, lyssna och läs)
Ibland går ingenting som man vill, trots flera försök blir allting fel.
Ibland kryper tomheten fram, även om allt i livet är nästan perfekt.
Ibland rinner tårarna även fast man inte vet varför.
Ibland pausas omgivningens musik och knappen för att trycka på play är raderad.
Ibland krävs bara någonting litet för att saker ska kännas bättre.
Ibland krävs bara någonting litet för att saker ska kännas bättre.
Ibland förblir allt som man inte vill, ibland står tomheten kvar, ibland fortsätter tårarna rinna, ibland fortsätter tystnaden, ibland saknas det lilla för att göra allt bra.
Bound to you.
Jag älskar dig.
Grattis min ängel på 95-års dagen.
Denna dag har jag alltid tänkt; jag får inte glömma ringa farmor hon fyller ju ändå år idag, men just detta år är första året jag kan glömma för det är ingen som kommer svara när jag ringer.
95 år skulle du idag blivit älskade farmor, förmodligen firar du med en massa kräftor och ett glas vin med hunden Zissi bredvid dig.
Grattis farmor vart du än befinner dig.
Du är saknad och älskad, min vithåriga förebild med vackra naglar!♥
De är klara.
(Tryck på play, lyssna och läs sen)
När tiden alltid ligger ett steg före dig och hur det känns när du aldrig hinner ikapp den.
När solen går ner innan du hunnit gå upp.
När någon säger "Jag älskar dig" och hur det ibland blir för sent att svara "Jag älskar dig med".
Hur människor arbetar men aldrig blir klara.
Det var nyss sol och du satt på bryggan med fötterna dinglade ner i havet, nu blåser du iväg bland höstlöven.
Du minns att när du var liten valde du mellan den röda och gröna bilen, idag måste du välja mellan personer, val som påverkar ditt liv, val som får konsekvenser.
Hur det som kändes rätt var fel, hur det som kändes fel var rätt.
Hur dörrarna stängs, antigen är du innanför eller så är du utanför, du kan inte vara i mellan dörrarna.
Hur vissa är kära.
Hur vissa är ensamma.
Hur de gamla sitter på bänken, lyckliga och kära, de är klara. De har hunnit ikapp tiden, det spelar ingen roll att solen hinner gå upp före dem, hur de varje morgon säger jag älskar dig och får ett svar tillbaka, de behöver inte arbeta och inte heller bli klara. De kan alltid sitta på bryggan med fötterna dinglande i havet, de minns att de var små, men att valen är bakom dem. Det spelar ingen roll om rätt är fel eller fel är rätt för de har redan valt att vara innaför eller utanför dörren.
De är kära och inte ensamma.
De är klara.
Fröken Sommar och Herr Höst.
(Tryck på play, lyssna & läs)
Herr Höst lurar bakom hörnet och Fröken Sommar börjar dra sig tillbaka.
De ljusa sommarnätterna börjar gå mot mörka höstkvällar.
Dricket mitt kaffe och känner att jag är redo för Herr Höst. Avslutade sommaren med ett besök i min kära stad Barcelona, och allt känns bra. På tisdag är det dags för universitet och kriminologi igen och stressen efter kurslitteratur är lika stor som vanligt, trots det känns det skönt att komma tillbaka till plugget.
Efter en bra sommar, nog en av de bästa, så tackar jag Fröken Sommar och välkommnar Herr Höst med halsduk och paraply redo.
Tack fröken sommar, vi ses om ett år.
Det är så det är idag, så var det inte förr.
(Tryck på play, lyssna och läs)
Veckan startade bra och bättre blir den för på fredag bär det av till min älskade och saknade stad Barcelona.
Träffade en saknad vän igår som alltid gör mig lika nostalgisk, prat om studenttiden för mer än 1 år sedan får en att tänka på mycket mer än ett minne.
Promenad i regnet på söder med den underbara vännen som far till linköping för att plugga igen, så honom ser man inte på någon månad.
Det är så det är idag, så var det inte förr, vänner far iväg till andra städer för att plugga, jobbar 24 h om dygnet för att sen kunna fara utomlands för att se världen.
Själv är jag fast på Stockholms Universitet i några år till.
Så jag stannar där jag är för tillfället.
Just nu packas det för fredag här hemma. Dansar runt och funderar på livet.
Förhoppningsvis får jag träffa killen jag gillar otroligt mycket ikväll, om inte annars imorn, det gör än lite gladare än man redan är.
Fingrarna går på tangentbordet som om de springer ett maratonlopp, mycket att skriva, osammanhängande ord som i alla fall bildar någonting som liknar meningar.
Tre veckors lov kvar sen tillbaka till universitet igen, det känns bra.
Ska fortsätta dansa runt i mitt rum, packa och tänka på livet med musik på högsta volym.
Tankar från denna tjej en tisdag i augusti.
En kylig sommardag i augusti.
Musik spelas. Jag far runt som en galning, försöker samla ihop saker som ska hem och med till Barcelona. En klunk kaffe. Ska den tröjan med eller den? Kanske båda?
Killen min far till norr över helgen och jag ska fixa massa saker, träffa vänner och famlij.
Det blåser utanför balkongdörren. Svart himmel. Snart kommer regnet. Datum för universitetstart är satt. Studiebidrag är sökt. Nu börjar letandet av böcker.
Tänk vad mycket som kan snurra i någons huvud en fredagseftermiddag. En kylig sommardag i augusti.
Tar en klunk av kaffet och fortsätter plocka och se ut på den svarta himmelen.
