Livet känns bra, nästan för bra.
(Tryck på play, lysnna och läs)
Inte mycket skrivande, men jag ger aldrig upp denna sida.
På senaste tiden har bloggen blivit som en dagbok, ett ställe att skriva ner allt på "papper", för att enklare ta isär olika begrepp som inte går att sära på i tankarna.
Att få styrka av de människor, just ni som läser bloggen, det är verkligen toppen.
Ni ger inspiration när man är på botten, men även på toppen.
Tänk att en blogg med en massa text kan ge så mycket.
Jag kommer förmodligen, i alla fall inte just nu gå tillbaka till det bloggande jag hade förr, det vill säga med en massa inlägg om dagen.
Jag kommer skriva när det passar mig och ingen annan.
Övrigt på schemat...
Blir äntligen tillbaka till universitet till hösten och Kriminologin. Yes.
Har gått och skaffat pojkvän, en helt underbar kille.
Du är verkligen bättre än bäst, kunde inte funnit någon bättre, älskar dig.♥.
Fick jobb i Barcelona, något jag drömt om länge och tackade nej.
Det kändes inte som om det var rätt just nu, förhoppningsvis får jag chansen igen, och förhoppningsvis tar jag mig en tur till min stad snart trots ett nej till jobbet.
Det är lustigt hur livet förändras. Snabbt. Snabbare än att man hinner med. Är det bra? Är det dåligt?
Just nu känns det bra, även om det gått snabbt.
Livet känns bra, nästan för bra.
Livet består av flera kapitel.På många ställen är det tomma sidor, blad utan text, det är något som fattas. Vissa av de tomma bladen kommer fyllas med text andra förblir tomma.
Har märkt att livet består av flera kapitel. Flera kapitel som alla är olika långa, vissa tar sluta efter några sidor, medan andra leder till en kapitellös bok.
Senaste året har dessa kapitel varierat för mig, vissa har jag trott skulle bli längre än dom blev, andra har aldrig nått ett slut även om jag har velat sätta punkt.
Just nu sen några sidor tillbaka har ett nytt kapitel startat, ett kapitel som fått mig att tänka mer på vad de tidigare kapitlen handlade om. Ett kapitel jag vill ska bilda flera böcker utan att någonsin ta slut.
Samtidigt som detta nya kapitel börjar avslutas det innan. På många ställen är det tomma sidor, blad utan text, det är något som fattas. Vissa av de tomma bladen kommer fyllas med text andra förblir tomma.
Jag hoppas att detta kapitel ska fyllas på sida efter sida, och aldrig ta slut.
Kommer det jag vill ha som ett sista kapitel ta slut, eller kommer det att fortsätta till en kapitellös bok?
Det får jag reda på om jag läser klart boken, och som det ser ut nu lär jag inte bli klar på lång tid.
Hjärtat är lagat och är mer än helt.
(Tryck på play. Lyssna & läs) 
Livet hinner ikapp en.Från regn till solsken.Nu är livet sådär bra igen.
Hjärtat är lagat och är mer än helt.
Det är sol. Jag går med ett leende på läpparna. Jag saknar vänner men funnit någon minst lika bra.
Hur saker vänder, hur något sker som man inte trodde skulle ske.
Ibland ser man på något gammalt med nya ögon, märker att detta är något bra.
Veckan flög förbi lika snabbt som helgen har varit underbart bra.
Jag är glad. Jag tänker, men är glad.
♥
Det vita fönstret.
Blicken är stilla. Jag kan inte förflytta den.
Tår efter tår tillsammans med regndropparna faller dom ner för min kind.
Jag blir blötare och blötare men känner inget.
Blicken är låst på det vita fönstret.
Bilar åker förbi. Människor springer in i butiker för att ta skydd mot regnet medan jag står ensam kvar på gatan.
Det är som om att bli blöt inte spelar någon roll denna dag.
Tankarna flyger mellan fönstret och bilarna, mellan mig själv och regnet.
Ingen kommer ut med ett paraply för att ge mig skydd mot regnet som öser ner.
Ingen säger åt mig att gå in.
Jag står kvar, ensam i regnet med blicken låst på det vita fönstret.
(Hur det kan kännas ibland. Vissa dagar. då.)
Ord som i en röra kommer ut i en lång text som inte ens borde få kallas mening.
Vandrar runt. Ser ut genom fönstret. För kaffekoppen mot munnen. Tar en klunk.
Är det om mig? Det lär jag aldrig få veta.
Tänk när man äntligen får höra precis de ord och meningar man velat höra så länge. När dom äntligen kommer fram. Dessa meningar borde göra en glad men får en att tänka ännu mer.
Ord som i en röra kommer ut i en lång text som inte ens borde få kallas mening.
Funderar och ser ut på snön som utanför fönstret börjar försvinna. Vår, tänker jag utan att solen skiner.
Tänk om man får ännu ett svar. Ett bättre. Ser ner och vet knappt vad jag skrivit, trycker på skicka och lägger bort mobilen. Det blinkar. Kollar ner men det var inte det jag väntade på.
Tänk om man kunde få en dag, en kväll att gå som man vill. Är det möjligt?
Vet ärligt talat inte om det är det.
Det är väl bara att vänta och se...Det visar sig.
Snart är början på allt här.
Jag ser solen skina och snön falla. Är ute sena nätter, dricker tills glasen är tomma, promenerar hem i mörka vårvinter nätter med musiken flödandes genom kroppen. Jag skrattar, släcker ljuset och gråter. Jag ler och tänker, jag funderar och saknar. Jag tänker på att saker är nära och snart är dom så långt borta. Hur dag blir till ljus, hur ljus blir till mörker och mörker snart till natt.
Tappar hjärtat, som går i bitar, tejpar snart ihop det igen med silvertejp.
Jag väntar, jag väntar, snart är början på allt här.
-Felicia
Answer my prayer.
(Tryck på play, lyssna och läs)
Sitter och ler och funderar. Solen skiner och snön ligger ännu vit på marken. Ibland händer det mycket som man behöver tänka på. Ibland händer inte det man vill ska hända, vilket gör att man tänker ännu mer.
Jag känner mig konstig, kanske är det vårkänslor, kanske är det något annat?.
Kärlek och musik. Sol och vår.
Många ögonblick som får mig att le, många människor som får mig att le.
Samma ögonblick och samma människor får mig att tänka.
Lycka och sorg. Det är vår.
Jag ska försöka behålla ett leendet på läpparna och njuta.
And I can't change, even if I tried, even if I wanted to....
(Jag vet att låten nyligen var i tidigare text, men tryck på play, lyssna och läs)
Trodde att tänkande skulle försvinna med tiden. Att man inte skulle tänka lika mycket på sånt här när man blev äldre, men så var det tydligen inte.
Jag försöker verkligen att tänka mindre, men tror det är dags att försöka sluta med det.
Jag är en tänkare, och det kommer jag alltid att vara, det har jag skrivit förr. Att förändras på det viset vet jag inte går.
Fortfarande är det du.
Tänkandet skulle minska om det bara blev en klarhet i vissa saker.
Man kan le, man kan skratta, man kan skrika och gråta, men utan svar ger det inget.
Att ha känslor, att tänka, behöver inte alltid vara till det bästa. Kom ihåg det.
Tillslut blir den klumpiga saken inombords kallat ditt hjärta oroligt. Ibland förstår jag inte hur ett hjärta kan bli så oroligt, så det dunkar och gör ont så man inte vet vart man ska ta vägen.
Vad är allt detta, varför tänker jag så mycket, varför gör den klumpiga saken ont?
Kärlek kallas det tydligen...
Ett ord jag inte just nu orkar tänka på, och någonting jag inte har tid med för tillfället. Dessutom inte när klarhet saknas.
Så snälla kärlek, försvinn och återkom när det finns en klarhet i allt.
Love.
Det där med människor. Det är du.
(Tryck på play, lyssna och läs)
Hur mycket man än bryr sig om vissa människor kommer vissa aldrig förstå hur mycket dom verkligen betyder för en, eller så inser dom det när man inte längre orkar bry sig och människan kanske inte betyder lika mycket som förr.
Hur människor fungerar och beter sig är ett mysterium.
Vill ha ett svar. Ett hej. Ett tack. Ett ja. Inget mer än så, ett litet litet svar.
Jag tänker för mycket, jag bryr mig för mycket. Jag har för mycket känslor som jag ibland önskar gick att stänga av.
Just nu finns det någon jag vill ha ett svar av lite mer än alla andra, men som vanligt inser inte denna personen det.
Ett svar. Ett svar så jag kan få le...
Det är du.
Du var liv och jag var död. Så vi funka inte. Du var vit och jag var mörk. Och jag skuggade ditt sken.
(Tryck på play, lyssna, läs)
Livet känns som motsatsernas universium. Jag kommer aldrig förstå hur man ena sekunden kan vara full av glädje och i den andra känna sig helt tom. Hur känslorna plötsligt tar över, och lika snabbt försvinner.
Det oförklarliga är alltid något som aldrig kommer gå att förklara. Jag är äldre än förr, jag borde veta mer, men det oförklarliga kommer jag aldrig kunna förklara. Allt passerar. Ibland följer jag med i strömmen, ibland står jag mitt i och känner hur allt flyger förbi mig. Längst bort på vägen ser man det man vill ha, men man vet att hur fort jag än springer kommer det vara borta när jag väl hinner fram, i en ny korsning längre fram. När man väl kommer till den korsningen vet man inte om man ska ta höger eller vänster eller bara fortsätta rakt på. Hur mitt sken alltid skuggas av mörker. Hur det vita inte kan ta sig igenom det mörka, hur mycket det vita än vill igenom, så kommer den aldrig aldrig komma ut, utan är för evigt kvar i mörkret.
Det var vi jag hade glömt...
Minnen. Dagar och nätter som passerat. Skratt och tårar.
(Tryck på play, lyssna och läs.)
Jag sitter och ser ut genom fönstret. Det har snöat, och snön ligger ännu vitare och tjockare över tomten än den gjorde igår. Kaffet ryker brevid och nedanför blinkar mobilen med nya händelser. Drar upp rullgardinen lite till och märker att amaryllisen står i full blom. Vackert. Idag är en ledig dag, trots att vi nyss satte igång. Jag sitter och tänker. Det är inget ovanligt för mig. Nog förmdligen det jag gör mest i livet, tänker och dricker kaffe, dricker kaffe och tänker. Vet egentligen inte på vad. Saker som kommer upp helt plötsligt. Minnen. Dagar och nätter som passerat. Skratt och tårar. Bara allmänt tänker, på allt och inget. Jag tänker inte röra mig från mitt rum idag. Tänker plocka, dricka kaffe, sparka runt saker på golvet och dricka kaffe med musiken på. Tänka.
Tack 2012, du var ett helt fantastiskt bra år!
Då var det snart dags för nytt år,
1juni 2012. 6 månader. 1 december 2012.
(Tryck på play, lyssna, läs)
Det är ganska konstigt att det nu exakt på dagen gått ett halvår sedan jag sprang ut i den vita klänningen och jublade av lycka. Hur mycket som hänt sen dess, på 6 månader. Nya vänner, gamla som kommit och gått, tårar och skratt. Och ändå känns det som om det var igår jag tog studenten. Att det hänt så mycket på dessa 6 månader och hur mycket man ibland känner för att vrida tillbaka klockan, njuta igen, och göra om saker som gjorts fel. Hur kan tiden flyga förbi, utan att man knappt märker det? Varför ångrar man det som är gjort och är historia? Jag måste inse och acceptera att det inte var igår jag tog studenten. Det var ett halvår sedan. Det kapitlet är över. Jag har påbörjat nya kapitel som även dom har avslutats och sen påbörjat nya...
Jag har förlorat handen, jag har förlorat den korta lyckan. Blicken är borta. Återigen ensamma, jag och tankarna.
Ännu ett kapitel avslutat. Dessa kapitel är för korta. Jag vill ha dom längre, men ändå vet jag innerst inne att det var dags för punkt på sista meningen. Vandrandes på söder kl 5 på morgonen, snö som faller, jag och tankarna. Jag har förlorat handen, jag har förlorat den korta lyckan. Blicken är borta. Återigen ensamma, jag och tankarna.
Varför är det alltid så att när man äntligen nått en topp så kommer en dal? Kan inte toppen bara vara?
Varför kommer alltid dalen? Kan någon förklara det för mig, för jag förstår inte.
Jag tar paus nu. Jag vill bara lägga mig i snön och se flingorna falla. Vill inte se annat.
Varför. Varför. Att tåren faller över kinden och flingor faller går inte att ändra på, inte just nu.
Min ängel.
(Tryck på play, Lyssna och läs.)
Kära älskade farmor, du har det bra. Det vet jag. Vi ses i det blå. Vila i frid! ♥
Minns du det? Det gör jag. Någonting saknas plötsligt. Det är du. Vila i frid älskade farmor.♥.
Minns du det där talet jag skrev till din 90-års dag?
Det där talet att när jag blir lika gammal som dig vill jag bli exakt som du var.
Med det vita fluffiga håret sittandes framför idol. Skrattande frågar du vem jag gilllar mest, med kaffe och alltid någonting gott till med de ständigt målade naglarna.
Minns du det? Det gör jag.
Någonting saknas plötsligt. Det är du.
En av de bästa förebilderna man kunnat ha. Vila i frid älskade farmor. För evigt världens bästa farmor
♥
♥
Hela världen är så underbar om man är korkad tom och glad.
(Tryck på play. Lyssna och läs)
På 20 min ändrade jag min kväll och natt. Drog och mötte upp massa vänner. Först dricka på ett ställe, och sen snubbla vidare till den klubb där många minnesvärda sommarnätter spenderats.
Klackarna i taket, dans natten lång.
Möter personer som varit med förr, människor man delar många minnen med.
Möter personer som varit med förr, människor man delar många minnen med.
Skratt och dans. En bra natt. En natt då ord inte räcker till för att beskriva allt.
Underbar natt som slutade med en promenad vid skanstull.
Hela världen är så underbar om man är korkad tom och glad.
Hur kan tiden flyga förbi så snabbt utan att man lägger märke till det?
(Tryck på play. Lyssna och läs.)
Kan inte förstå hur snabbt tiden, timmarna och dagarna flyger förbi. De försvinner, och jag hinner knappt med.
Så mycket som hänt den senaste veckan har jag inte varit med om sen det var studenttider.
Det händer en massa bra saker. Man säger att efter regn kommer solsken, men känns även som om att det efter solsken kommer regn. Det händer saker från dag till dag, ena dagen något bra andra någonting sämre, men det går så snabbt att jag knappt kan urskilja vilket som de bra och vilket som är det sämre. Ibland känns det som att det sämre som händer är bra, och att det bra som händer är sämre. Händer så mycket att jag inte hinner ta reda på vad som är vad, handlar innan jag tänker och sen när jag hinner tänka inser jag att min handling inte riktigt slutade som den skulle sluta.
Hur kan tiden flyga förbi så snabbt utan att man lägger märke till det?
Jag är en tänkare. Det kommer jag alltid vara.
(Tryck på play, lyssna, läs)
Jag känner hur regnet faller ner, ser hur den kyliga höstkvällen blir till natt. En hand i min. Ett leende. Hur den där blicken kan göra en varm och glad.
Att man föredrar den korta lyckan än ingen lycka alls.
Hur regnet fortsätter falla och hur lyckan sprider sig. Att känna hur tryggheten känns.
Sen se hur handen försvinner och den korta lyckan går över. Att sitta och se ut i mörkret. Märka hur jag ler för mig själv, med en tår fallandes ner över kinden.
Vissa nätter är bra, men ändå till det sämre. Går det att förstå? Ska man fortsätta?
Sittandes med en blick i mörkret ångrar jag att jag tänker. Man ska inte tänka, men vad ska jag göra?
Jag är en tänkare. Det kommer jag alltid vara.
Hur man kan le medan tårarna rinner ner längst kinden.
(Tryck på play, lyssna och läs)
Det är roligt det där, hur man kan känna sig glad, men ändå vara ledsen, hur man kan le medan tårarna rinner ner längst kinden. Hur svart kan vara vitt, och hur vitt kan bli svart. Saker som inte går att beskriva och som kan vara bra men dåliga, suddiga och oklara, men samtidigt tydliga. Hur man vill skrika av glädje och sen sparka på en vägg. Hur allt känns som en varm sommardag men går över till en stormig höstkväll. Hur solen kan skina men hur regnet sedan faller ner. Hur kommer det sig att man under 1 timme kan känna så mycket men sedan inte förklara varför eller hur. Jag ler, men tänker. För jag vet inte, nej jag vet inte vad det är.
